Manifestationsreflektioner

Det har gått tre veckor sedan terrordåden i Norge . Sorgen efter katastrofen sitter kvar som en tagg i hjärtat även sedan haven av nedlagda blommor
börjat plockas bort. Terroristen sitter i förvar och ska ställas inför rätta. Olika analyser av de specifika händelserna och vad som orsakade dem diskuteras och sprids.

På fredagen precis en vecka efter attentatet hölls en ljusmanifestation i Stockholm på Sergelstorg. Jag åkte dit som så många andra, med förväntningar som jag tror delades av fler än mig. Det skulle bli en fin och viktig minnesstund för att hedra dem som dog i katastrofen, för att visa deltagande med de anhöriga och andra drabbade. Och för oss andra, vi i Stockholm, vi som inte varit på plats i Oslo eller på Utöya , vi som aldrig riktigt kan förstå hur attentatet drabbade dem som var där, för oss förstod jag att manifestationen skulle vara ett sätt att börja bearbeta vår egen sorg genom att hämta kraft hos och känna gemenskap med varandra.

I stort sett blev mina förhoppningar för manifestationen infriade. Det var vackert med alla dessa människor som samlades för att stärka hoppet om en positiv förändring. Musik och sång speglade både smärtan i förlusterna och viljan att tillsammans vara en motkraft mot människoföraktet som visas i varje terrorattentat. Att tända ett ljus eller lägga ner en ros eller helt enkelt få känna att man inte var ensam – allt det var rörande, sorgligt men gav också en glimt av att det skulle bli lättare att andas igen, så småningom.

Jag är glad över att ha fått vara med om minnesstunden men det var ändå några saker jag önskar hade varit annorlunda.

Det ena jag önskat mig mer av, var en öppnare syn på vad demokrati och politik är. Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) hade en talare där och RFSLs ungdomsförbund hade en representant som fick säga några ord. I övrigt var det bara partipolitiska ungdomsförbund som nämndes. För mig är det tydligt att det som angreps i Norge (och därmed hos oss) var den demokratiska processen och samhället som helhet. Det finns så många olika sorters engagemang, partipolitiken är inte det enda som värnar demokratin och öppenheten.

Det andra jag saknade är kanske en förlängning av det jag just skrev. Redan tidigare fanns det tendenser att använda sig av tragedin som ett slagträ för att vinna poäng mot politiska motståndare. Under minnesstunden hade det känts bra om man kunnat lägga åsiktsskillnader åt sidan. Om alla, oavsett politiska ståndpunkter, kunnat få visa sin sorg och hedra terroroffren i Norge. Jag tycker med andra ord att det var fel att SDU aktivt hindrades att visa sin medkänsla för offren på Utöya och i Oslo. Jag tycker också att det mycket starka minnestalet av Jonas Gardell, skulle varit lika starkt och ännu bättre utan partipolitiska fingerpekningar.

Det finns inte mycket, om ens något, i Sverigedemokraternas program jag tycker verkar särskilt förnuftigt eller långsiktigt genomtänkt. Jag håller inte med om problematiseringen i ord som ”invandrarproblemet” och anser att de som tycker att mångkultur är något dåligt helt enkelt inte inser hur världen fungerar, inte förstår sociologiska uttryck eller begriper vad en monokultur  leder till. Det är min åsikt. Men SD följer den demokratiska ordningen i politiken och arbetar för sina mål på samma sätt som de flesta andra partier. Skulle det varit så hemskt att låta SDU vara med och sörja och tända ljus?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s