samtal med K

Telefonen ringer fem i elva på kvällen. Displayen säger ”lilla K”.

-Heeeej!

-Hur är det med dig?

-Vi är kvar på landet, det är ganska dålig täckning här. Hur har du det?

-Det är så sorgligt allt. Jag är så ledsen och samtidigt blir jag arg…

-Jaaha… vad tänker du på då?

-… det är så mycket nu. I nyheterna och ute bland folk.

-Mhmm, man är snabb med att använda sig av tragedin som ett slagträ åt ena eller andra hållet.

-Det är äckligt hur en del uttrycker sig. Jag sa åt en bekant som skrev om Utöya på Facebook, hon tyckte att man har rätt att skämta om allt. Men vi måste väl få sörja ordentligt först? Innan vi börjar analysera och peka ut vem som är ansvarig…

-K… du vet ju att jag inte är religiös, men de senaste dagarna har det snurrat i huvudet på mig ”Gud hjälpe mig, det är ju samma som SD
säger” Det kommer inte gå att undvika att jämföra… det som ABB sagt och skrivit med det som sägs här… av er… och även andra..

-Det är klart. Men det är hemskt när folk inte förstår att jag, att vi, också är chockade och ledsna. Jag var på SSUs öppna minnesstund för Norge, och både på vägen dit och hem var jag rädd att någon skulle få reda på att jag är SDare.

Bilder i mitt huvud. När jag var i sena tonåren och aktiv inom ett litet ungdomsförbund. På Hötorget samlades vi ett tjugotal.  Det var nån sorts efterfest efter ett politiskt evenemang tror jag, och mest  sjöng vi och lekte fåniga danslekar.  Plötsligt, i ögonvrån. Ett gäng skinnskallar, ungefär lika många som vi. Jag sneglar runt ringen, är det nån mer som märkt dem? Rädslan som fladdrar till i magen. Flera av mina vänner i gruppen har någon gång jagats och misshandlats av just såna killar. Skinsen stannar till, tittar mot oss, verkar snacka ihop sig.  En stor, tung sten av obehag faller från mitt bröst när de till slut bestämma sig för att det inte är värt att stanna. De drar vidare.

En annan minnesbild, mer en känsla än en händelse. Det är några år senare, ”Sverige åt svenskarna” marscherar på gatorna, ”draget under galoscherna” schvischar runt öronen. Jag har diskuterat med farmor, om hur media och makthavare reagerar  gentemot de nya rasistiska grupperna i Sverige. ”Det hjälper inte att tiga ihjäl dem”, säger farmor, ” Jag är rädd för att det blir som i Tyskland – ingen sa nåt, och ingen sa nåt, och plötsligt hade de makten.” Efter samtalet känner jag mig uppeldad och redo att skriva flammande, engagerade insändare till mångfaldens och rättvisans lov. Så kommer en tanke smygande: Vågar jag? En molande bakgrundsrädsla: Vad händer om jag också berättar att jag kommer från en judisk familj? På samma gång som jag vet att det är ”självklart” att jag får säga vad jag vill, är jag pragmatisk nog att inse att verkligheten just då inbegriper lasermannen, högerextremister och allmänt våldsförhärligande hatare.

Många har citerat och säger sig beundra statsminister Jens Stoltenbergs yttrande om att vi måste bemöta terrorn med mer öppenhet och mer demokrati. Menar vi allvar med det, måste faktiskt även de åsikter vi tycker illa om, få framföras. Och även de som framför dessa åsikter måste få känna sig fysiskt säkra på väg hem.

Också jag kan, gujälpemej, se likheterna mellan det hatbudskap som ABB försöker sprida, och mer etablerade konservativa partier vi har representerade i riksdagen . Likhet i vilken typ av argument man använder
sig av. Likhet i språkbruk. En del av dem som sitter på folkvalda ämbeten
säger  öppet  att de sympatiserar med terroristens åsikter och intentioner, oftast med en liten parantes om att de i och för sig inte förordar våld. Otäckt så det kryper i skinnet.

Ändå är det till syvende og sidst inte samma sak att säga att man tycker att X är Ys fel – hur korkad eller ondskefull andra än må finna den åsikten – som att utföra terrorattentat. Däremot är det principiellt samma sak att med våld eller hot om våld tysta och utesluta människor på grund av vad de säger, vilka de är eller representerar, som att göra det för att de ser ut på ett visst sätt eller är födda på en viss plats. Det är inte bara kontraproduktivt, i och med att man ”bevisar” martyrskapet och riskerar att förstärka det man vill motarbeta, men framför allt är det djupt odemokratiskt.

Lika lite som jag,  i början av 90-talet, borde ha behövt fundera över om jag skulle vara säker på stan, mörkhårig och ”alternativ” i kontrast mot renrakade skallar och bomberjackor, lika lite borde K och hennes vänner behöva hemlighålla vem de röstar på för att kunna ta sig hem helskinnade.

Jag är inte traditionellt troende, men igår kväll bad jag ”Någon” att hålla sin hand vakande över K.

Annonser

One response to “samtal med K

  1. Tack för detta inlägg, Storastorasyster.
    Jag vet att K blev väldigt rörd av ditt inlägg. Så även jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s