2 dagar efteråt

Som så många andra, i framförallt de nordiska länderna, är
jag fortfarande upprörd, fylld av sorg och chockad över händelserna i Oslo och Utöya för bara 2 dagar sedan.

Enbart under det första dygnet efter Norges mörkaste dag sedan andra världskriget läste jag 
många bra och intressanta blogginlägg. Både om sorgen  över det ofattbara och om hur snabbt  olika politiska läger började använda sig av katastrofen som slagträ genom att skuldbelägga varandra.

Många av oss ofrivilliga åskådare, hur långt bort geografiskt sett vi än var,  drogs snabbt med i spekulationer om vad som var den bakomliggande orsaken. Något som säkert är djupt mänskligt. Vare sig det är en oväntad naturkatastrof som åstadkommer  död i massor eller ett oanat våldsdåd som detta, vill vi hitta en förklaring och allra helst en syndabock. Var det en enskild galning eller en del av en större organisation – eller kanske en följd av samhällsstämningar med ett outtalat stöd från olika subgrupper? Jämförelser med Lasermannen på 90-talet och – förlåt mig käraste syster och andra vänner men –  även den typ av argumentation som förts fram av Sveridemokraterna, är oundvikliga att göra.

Trots att det ibland känns som om vi nu översköljs av en osammanhängande, nästan överdriven mängd av information, får jag fortfarande tårar i ögonen och blir fysiskt illamående, när jag hör vittnesskildringarna på radion. Det är helt olidligt att höra när man läser utdrag ur fanatikerns dagbok eller
beskriver att det finns folk som hyllar honom som en hjälte. Även äcklas jag av hur viss ”journalistik” i själva verket är rent ut sagt känsloporr, och ett
frossande i blodiga detaljer.

Förutom den direkta chocken, faller nu ljuset på hur vi alla – media, twittrare och andra – hanterar och reagerar på den fruktansvärda tragedin.

Det är svårt att förstå att en människa kan hata så, att han kunde genomföra det han gjorde och för min del också att så många gamar och hyenor nu dyker upp.

Självklart  skriver många om dessa frågor just nu, och vi kommer under mycket lång tid att direkt påverkas av tragedin och dess följder. Jag hade redan före 22:a juli börjat skriva på ett inlägg om människors personliga del i världens händelser. Jag väljer att lägga upp den texten nu, trots att den kanske inte har mer än en avlägsen koppling till det ofattbara i Norge. Texten handlar om hur vårt samhälle och dess utveckling direkt beror på hur vi väljer att behandla varandra.

Ingen människa en ö

Jag tror att goda (och onda) handlingar sprider sig som ringar på vatten. Det kan börja med ett litet plums av en småsten i en vattenpöl men vi människor påverkar varandra på så många sätt att jag är övertygad om att plumset kan åstadkomma förändringar långt från ursprungsplatsen. En annan liknelse skulle kunna vara att en fjärils vingslag kan leda till att det bildas en orkan på andra siden jorden.

Min pölhistoria, där stenen kan representera en liten vardagsvänlighet, speglar kanske mer att vad vi gör mot andra medmänniskor påverkar deras liv och hur de i sin tur behandlar andra. Men man kan också se att stenens verkan beror på vattenytans vidd och eventuella vågrörelser som redan finns där. Är stenen liten och vågorna går höga på havet, kan vi knappast se att något förändras.

Det fraktalteoretiska exemplet med fjärilen visar istället på min övertygelse om att även små saker  (förändringar i hur man handlar gentemot andra och sig själv) kan leda till något stort. Allt från att man slutar dricka läsk till maten och därmed går ned i vikt, till att en enda människas vägran att lämna sin plats i bussen åt någon som uppenbart inte behöver den lika mycket som hon, ändrar en hel nations lagstiftningar och värderingar.

I båda fallen menar jag att var och en av oss, i varje stund, har möjlighet att ändra världen lite grann.

 ”Försök lämna världen lite bättre än du fann den.” 

 Lord Baden Powell

När jag håller på att slutredigera det här inlägget hör jag på Godmorgon Världen i P1, med ett inslag med Ola Larsmo, Anna-Lena Lodenius som diskuterar orsakerna och en kommentar från Thomas Hylland Erikssen. Där uttryck så mycket bättre mina tankar som jag försökt skriva ner här. Om ni har möjlighet, försök hitta en repris och lyssna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s