Samveten, ansvar och dilemman

Nyligen diskuterades det i riksdagen (och andra sammanhang) om rätten för anställda att vägra/slippa utföra vissa arbetsmoment som går emot deras personliga livsåskådning och övertygelse. Ämnet kallas ibland för ”samvetsfrågan” eller “rätt till samvetsfrihet”. I första hand har det gällt sjukhuspersonal som på olika sätt mår dåligt av att medverka vid genomförandet av aborter. Jag vet inte om det över huvud taget har nämnts några andra yrkesgrupper. Själva diskussionen om rätten till val / rätten till liv lämnar jag därhän tills vidare. Även frågan om hur hanteringen går till. Men var man än ställer sig i abortfrågan och med tanke på att abort är ett lagligt ingrepp som utförs i sjukvården tycker jag att diskussionen om samvetsvägran är väldigt intressant i sig.

Den politiska arbetsordningen har, så vitt jag förstår, varit så här (hoppa över formalian):

  1. En svensk Europarådsledamot (Carina Hägg) föreslog 2009-10-14 att man skulle undersöka och förtydliga reglering av att anföra samvetsskäl till att vägra arbetsuppgifter.
  2. En beredningsgrupp (ledd av brittiska politikern McCafferty) utsågs att samla information angående konflikten mellan enskilda individers rätt att följa sin personliga livsåskådning och andra individers rätt till säker sjuk- och hälsovård.
  3. Rekommendationerna från beredningen redogjordes för Europarådet 2010-06-20. Där betonades vikten av en tydlig lagstiftning kring samvetsvägran (conscentious).
  4. I Europarådet antogs 2010-10-07 en resolution om lagstiftning apropå samvetsfrihet.
  5. Europarådets resolution (en sorts rekommendation för medlemsländerna) gjorde gällande att personer inom sjukvården ska ha rätt att vägra medverkan i arbetsuppgifter om det strider mot deras personliga (oftast religiöst baserade) övertygelse.
  6. I Sveriges riksdag lade en riksdagsledamot (Hans Linde) fram en motion om att Sverige skulle ta avstånd från Europarådets resolution och istället aktivt arbeta för att den skulle rivas upp.
  7. Även här skapades en beredningsgrupp för att undersöka frågan. Utredningen ledde till ett formellt förslag om att stödja motionen.
  8. I den svenska omröstningen 2011-05-11 antogs motionen. Sverigedemokraterna reserverade sig, Kristdemokraterna avstod från omröstning, men uttalade sig mot den i olika sammanhang.

vad storastorasyster tycker

Principfasthet är enligt mig en positiv egenskap. Likaså att följa sitt samvete och sin egen moral även när det leder till att man får avstå från fördelar av olika slag. Jag blir imponerad och glad av människor som har principer och som följer dem vare sig de delas av andra eller inte. Men om man förväntar sig att beslut man tar i livet inte har konsekvenser, ska man kanske tänka igenom begreppet ”val”. Ett beslut att göra eller inte göra någonting är ett val även om man tycker att det är orättvist att behöva ställas inför det.

Det viktigaste argumentet som förts fram i diskussioner om samvetsvägran är att de mänskliga rättigheterna innebär tanke- och religionsfrihet. Det vill säga att alla människor har rätt att tycka och tro vad de vill. (Det får vi i Sverige göra enligt lag, men inte nödvändigtvis göra eller ens säga vad som helst.) Förespråkare för samvetsfrihet påpekar att ingen ska tvingas att gå emot sin personliga övertygelse, till exempel medverka i en handling som man finner oetisk.

Och det är här jag tycker att hela kruxet i diskussionen ligger. Handlar det om tvång i dessa sammanhang? Det som hänt är att individer tagit ett eller flera frivilliga val som leder till en situation med ett moraliskt dilemma. Svåra beslut? Ja. Tvång? Nej, det kan jag faktiskt inte se det som.

dilemman

Dagens medicinska utveckling, med ny teknik och nya möjligheter, skapar självklart nya etiska frågeställningar. Dessa kan och bör diskuteras, förstås. Medicinska experter kan bidra med fakta, men vem som helst kan ha åsikter och känslor i den mån man funderar på komplicerade situationer. Även de som inte jobbar med sjukvård på ett eller annat sätt, har förstås rätt att ha och yttra åsikter. För att samhället ska fungera kommer det dock till syvende och sist att falla på politiker och juristers lott att komma fram till vilka regler och lagar som ska gälla.

Det är omänskligt både gentemot de enskilda vårdgivarna (framför allt läkare) och gentemot de enskilda vårdtagarna att låta etiska beslut fattas godtyckligt och subjektivt i en akut vårdsituation. Det är tillräckligt med de renodlat medicinska valen som uppstår – vilken skada eller sjukdom hos en patient måste man först ta itu med, är ett visst läkemedels biverkningar uppvägt av fördelarna?

De moraliska dilemman som dyker upp kan gälla allt från fördelning av resurser till val av behandlingsmetod. Enligt mig ska det inte falla på sjukvårdare av olika profession att personligen ta beslut om etik.

Istället bör de få vara just professionella genom att göra det de är bäst på. Läkare gör medicinska val utifrån de förutsättningar som skapats av politiker och jurister. De medicinska besluten ska baseras på vad som är bäst för individen/patienten. Politiska beslut på vad som är bäst för samhället i stort. Och när detta väl är bestämt, måste det vara vad alla, inklusive sjukvårdspersonal, har att förhålla sig till.

När lagar och förutsättningar specificerats, har man som presumtiv vårdgivare ansvar att stå för vad man tycker och inte gå in i situationer/specialiteter som man anser är fel eller tveksamma. Man kan förstås som individ argumentera för eller emot och försöka påverka lagstiftningen om man inte håller med om den, men man kan inte ignorera eller låtsas som om reglerna inte fanns. Man kan inte godtyckligt välja vad man själv accepterar, vad som ingår i ens arbetsuppgifter. Och om man ändå gör det finns det konsekvenser som man inte kan undvika.

ansvar och konsekvenser

I inlägget om Burka/Niqab poängterade jag min åsikt att samhället naturligtvis inte kan blanda sig i individers val av klädsel, men att det samtidigt kan ställas krav i vissa situationer som begränsar möjligheten till dessa val. Känner man att det är en omöjlighet att visa ansiktet för främlingar, har man därmed också valt bort yrken där detta ingår i rollen. Och man kan till exempel inte heller förvänta sig att slippa identitetskontroller när det krävs enligt lag.

På samma sätt gör man ett aktivt val när man börjar arbeta inom vården. Man gör ett aktivt val när man påbörjar en flerårig utbildning. Man gör ett aktivt val när man väljer specialisering eller inriktning. Och man gör definitivt ett aktivt val när man söker jobb och tar anställning på en arbetsplats. I och med dessa val har man faktiskt tagit på sig ett ansvar att utföra de uppgifter som ingår. Och i Sverige har vi lagar om vilka medicinska ingrepp som kan och måste erbjudas.

Inom intensivvård av olika slag ingår beslut om avslutande av behandling – frågeställning om vad som är ett värdigt slut för en människa.

Inom transplantationsmedicin ingår bedömningar av organtolerans och efterverkningar, vem som har störst möjlighet att klara av en transplantation, vilket ligger snubblande nära en värdering av vem som bäst förtjänar att leva.

Inom obstetrik/gynekologi ingår beslut om och utförande av aborter.

Jag inser att dessa och andra frågor är mycket svåra att ta ställning till, men jag anser att om man som individ beslutat sig för att arbeta i en av dessa verksamheter, så har man samtidigt tagit beslutet att följa de direktiv som finns. Man har själv ansvar för hur man privat hanterar situationer som uppstår, även de obekväma. Om man inser att man, av personliga eller professionella skäl, inte kan medverka i alla arbetsuppgifter, kan jag inte med bästa vilja se att man har rätt att avsäga sig enskilda åtaganden. Det man har rätt till och bör göra är att söka sig till en annan specialitet, eller rent av ett annat yrke.

Det kanske verkar hårt, till och med cyniskt, att säga att de som på ett eller annat sätt mår dåligt av sin arbetssituation, ska byta jobb. Ska man verkligen “tvingas” byta inriktning, kanske lämna sitt drömjobb eller lön? Jg ska förklara varföt jag tycker att det snarare är ett av många tillfällen i livet när man får kompromissa med sig själv, antingen med sitt samvete eller med sin konkreta lisvsituation.

samvetsvägran

Fram till 2010 hade vi i Sverige allmän värnplikt för män. Från 1966 kunde så kallade ”vapenvägrare” eller ”samvetsömma” undantas från värnplikten och i stället genomföra civilplikt (vapenfri tjänst).

Vad som krävdes var i första hand en försäkran om en “allvarlig personlig övertygelse” hindrade ett fullföljande av värnplikten. Detta var alltså en samvetsvägran (conscientious objection) mot en lagstadgad plikt.

Det är en mycket stor skillnad mellan en lagstadgad plikt (inget fritt val) och ett yrkesval (frivilligt).

En person som anser att aga är en utmärkt metod i barnuppfostran kan inte (i Sverige i alla fall) arbeta inom barnomsorg eller skola. Om man är övertygad rökmotståndare eller vegan kan man helt enkelt inte arbeta inom tobaksindustrin respektive slakteriverksamhet. Tycker man att preventivmedel går emot Guds vilja, är det inte möjligt att arbeta som sexualupplysare.

Varje individ har rätt att följa sin livsåskådning, sitt hjärtas mening, sin magkänsla. Men vad man än kallar det, innebär det ändå att man ställs inför realiteten som den ser ut. Man har ett ansvar, kanske till och med en skyldighet, gentemot sig själv att göra det man tycker är rätt. Det gör man helt och hållet först när man tar alla de konsekvenser som följer.

Annonser

4 responses to “Samveten, ansvar och dilemman

  1. Problemet med aborterna är väl egentligen den hippokratiska eden. Och frågan om vad en människa är, och när man blir det.

    http://murslev.blogspot.com/2011/06/nar-blir-man-manniska.html

    Pappan

  2. Men förklarar du verkligen vad du menar borde hända i det konkreta fallet med en läkare som trots allt vägrar utföra åtgärden? Jag tycker det blev lite otydligt på den punkten.

    • Therese Gustafsson

      Det som borde hända med en läkare som vägrar utföra sina ålagda plikter i enlighet med rådande lagstiftning är att den personen ska stängas av från yrket. Vi kan inte ha poliser som vägrar ingripa mot en viss typ av brott eller lärare som vägrar lära ut en viss del av läroplanen. Motsvarande gäller läkare.

      Man hör ofta att många avkräver tjänstemän ett personligt ansvar för det de gör i tjänsten, motsvarande de som i Hitlers armé vägrade utföra order. Ta t.ex. Försäkringskassans beslut på senare år som hetsades mot i Aftonbladet. Jag hävdar att det är en orimlig jämförelse – i Sverige har vi en fungerande demokrati och inte en urspårad situation som i 40-talets Tyskland. Själva uppmuntrandet av den typen av aktivism är ett sätt att visa en fundamental nonchalans för vårt demokratiska system. Vi har i vårt samhälle etablerade kanaler för att belysa problem i tjänsteutövandet och som fångar upp och utvecklar regelverket. Individuella tjänstemäns personliga åsikter ska kanaliseras där och ingen annanstans, annars blir det ett pöbelvälde.

    • Korta svaret: Exakt samma påföljd som för vilken underlåtenhet som helst, oberoende av skäl.
      Lite längre: Mitt inlägg handlar om själva frågan huruvida en livsåskådning berättigar undantag från lagenligt självpåtagna skyldigheter. (Som sagt tar jag inte härdiskussionen om vad som innefattas i sådana skyldigheter.)
      Jag anser att det leder till en ohållbar situation om personliga övertygelser (inte minst de ”allvarliga” – oftast religiösa) skulle ge en juridisk ursäkt för att välja och vraka mellan vilka arbetsuppgifter man vill utföra.
      Förutom uppenbara risker med att enskilda på ”mottagarsidan” förvägras sina lagenliga rättigheter, undrar jag: Vem bestämmer vad som är en (tillräckligt) allvarlig övertygelse? Var går gränsen för vilka handlingar som ska undantas från laglig påföljd?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s