Garderob eller glasvägg?

Det finns många sätt att missbruka anonymitet. Rånare eller andra som maskerar sig för att kunna begå brott. Makthavare som gömmer sitt personliga ansvar bakom myndighetsbeslut. Nätmobbare som använder kommentarsfält för att sprida sina egna unkna känslor av hat och äckel.

Men det finns också många helt acceptabla skäl till att välja att vara anonym. Att skydda sig själv eller andra från repressalier. Att inte vilja att avsändaren överskuggar budskapet. Att experimentera med olika roller.

En av mina flitigaste kommentatorer, Pappan, har förklarat sina egna skäl mycket tydligt på sin blogg. Å andra sidan har Katja Janfort i ett väldigt bra inlägg ypperligt argumenterat för att sätta ut sitt rätta namn, stå för vad man tycker. Men bland kommentarerna till det inlägget hittade jag återigen många beskrivningar på situationer som rättfärdigar anonymitet.

Själv har jag valt att använda ett alias. Jag sätter inte ut hela mitt namn, vare sig i bloggen eller på Twitter, men jag är samtidigt medveten om att anonymiteten inte är total. De som personligen känner mig, min syster eller andra som nämns, kan förstås gissa vilka vi är. Jag skriver såpass privat, så att det helt enkelt inte går att hålla våra identiteter ”hemliga”. Det förväntar jag mig inte heller.

Däremot är det viktigt för mig att den som skriver en kommentar här på ”Hjälp, min…” själv får välja, anonym eller inte. Så länge man håller sig till kommentarsönskemålen, upptill  i högerspalten, får man skriva hur och om vad man vill. Kom bara ihåg att storastorasyster har sista ordet…

Annonser

2 responses to “Garderob eller glasvägg?

  1. Precis som ni så tror jag egentligen inte man kan vara så svart eller vit. Alla delar i livet har olika tillfällen och ibland är man på ett sätt medan en annan gång ett annat. Mitt inlägg skrevs främst mot nätmobbing, för en god vän till mig hade råkat ut för det. Sedan har jag full förståelse för att utsatta människor i samhället ska kunna gömma sig bakom alias osv. Och att vi behöver våra hemliga alias.

  2. Alltså, alltså… jag håller egentligen med Katja Janford (läste just länken + kommentarerna) och anser därtill att all anonymitet på nätet i grund och botten är att betrakta som illusorisk. Det kan inte vara så otroligt svårt att klura ut någons identitet om man verkligen vill. Pysslar inte hackers och FRA-spanare med sånt 24/7?

    Min kloka hustru sa en gång (när jag tyckte hon skulle börja skriva dagbok, alltså på papper) att det är naivt att tro att det som skrivs ner inte är att betrakta som mer eller mindre publicerat. Skriver man ner något, menade hon, så får man räkna med att det förr eller senare blir läst, av någon eller några man inte känner eller vill skall läsa det.

    Det må vara som det är med den saken, men det tör gälla i mångfalt högre grad på nätet! Därför skriver jag inte om mitt privatliv, även när jag tror att det skulle kunna ha allmänintresse. Mitt privatliv är nämligen inte bara mitt. Det är också en del av andra människors privatliv. Man är ingen ö. Och med vilken rätt blottar jag mina medmänniskors göranden och låtanden! Jag kan ju inte överblicka de eventuella följderna för dem. Det kan jag inte ens göra för egen del.

    Allt man säger får man förr eller senare äta upp.

    Och allt man skriver, förstås. Förr eller senare. Även detta. Att inte fatta det är (skulle väl min fru säga) naivt. Men vissa saker BÖR helt enkelt sägas. Jag vill t ex gärna ha sagt de saker jag skriver på mursleven (t ex detta http://murslev.blogspot.com/2009/12/sararternas-lov.html) men inser att en viss fördröjning vad gäller undertecknads världsliga identitet isåfall är önskvärd. Inte för att JAG inte kan stå för det. Inte för att det är katastrof om (öh, när) det skulle komma fram att det är just jag som har skrivit det. Men för att det kan bli en jobbig grej för över- eller underordnade i livets olika hierarkier — alltså de man är beroende av, och de som är beroende av en — i arbetslivet, privatlivet och vad man nu har för olika liv.

    Det är som den berömda och mycket svenska Valhemligheten. Den lagfästa principen att ingen skall behöva tala om vad den har röstat på, eller tänker rösta på. Helt enkelt för att den demokratiska processen skall bli pålitligare. För att ingen skall behöva rösta under grupptryck, eller rentav hot (verkliga eller inbillade).

    Jag vet ärligt talat inte ens vad min fru röstade på! Jag frågar inte. Och vi har ändå en (tror jag) extremt nyanserad och intim kommunikation.

    Själv röstade jag inte på SD. Inte i riksdagsvalet. Men det beror på att jag inte är svensk medborgare och alltså inte får rösta i svenska riksdagsval. Kanske var det därför, som en sorts kompensation, jag började blogga om politiska frågor. Nå, stängs en dörr så öppnas en annan, heter det. Och vem vet, kanske har en eller annan påverkats i sitt val av riksdagspolitiker genom mina skriverier. Det vore okay. Men det är nog inte det som driver mig.

    Jag älskar kommunikation, helt enkelt.

    Pappan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s