”Vi blattar måste hålla ihop”

 Ända sen jag var liten har denna scen ofta utspelat sig i mitt liv: Jag talar i telefon med min mamma och jag använder mig av hennes modersmål (ett av mina). Min kompis/kollega/bekant som befinner sig i samma rum ser förvånad ut och frågar mig,efter att jag avslutat samtalet, ”Va, är du inte från Sverige?”. 99 gånger av 100 är denna person en så kallad ”svensk”.

En annan mycket vanlig scen: Jag befinner mig i tobaksaffären, på arbetsplatsen eller bara på stan och träffar tillfälligt en för mig okänd människa. Tidigt i samtalet får jag frågan ”Varifrån kommer du?”, inte sällan uttalat som ”dy”. Det sistnämnda pekar på att dessa personer allt som oftast är födda i ett annat land.

Hur kommer sig de här skilda reaktionerna? Vad är det som syns eller inte syns på mig? Varför blir jag, oftast och då helt automatiskt, av ”svenskar” placerad i facket ”svensk” och av ”invandrare” i facket ”invandrare”? Vilket fack placerar jag mig själv i?

Jag kan egentligen bara svara på den sista frågan, även om jag har teorier om de andra. Först och främst, jag är inte särskilt förtjust i fack. Jag tror att vi alla har många olika roller i våra liv och att situation och kontext styr vilken roll som kommer fram mest. Men, när frågorna i situationerna ovanför dyker upp, brukar jag definiera mig som ”svensk med utländsk bakgrund”.

Många gånger kommer då ännu fler frågor. Bland ”invandrarna” tolkar man inte sällan mitt svar som att jag skäms över mitt ursprung. Citatet i rubriken är ordagrant. Men låt mig fördjupa min beskrivning.

 Jag är säker på att de flesta ”svenskar”, åtminstone de som är ungefär lika gamla som jag, kommer att känna igen sig i det här:

  • Ett av mina tidigaste minnen är att se Anita och Televinken på tv.
  • Jag lärde mig alfabetet av ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, så småningom läste jag ”Kram”, ”Nils Holgersson”och ”Mio min Mio” (inte nödvändigtvis i den ordningen) och jag prenumererade på Kamratposten.
  • klassisk midsommarstångJag dansade ”Små Grodorna” kring både midsommarstång och gran.
  • Det blev inte sommarlov på riktigt förrän vi sjungit ”Den Blomstertid Nu Kommer”.
  • Mmmm – varm nyponsoppa med vaniljglass.

 Men jag har fler barndomsminnen:

  • Jag fick också höra andra barnvisor och sagor som handlade om drakar, bergsfolk och kråkor, och som illustrerades med grälla färger och sjöngs till helt andra melodier än ”Mormors Lilla Kråka”.
  • Jag fick lära mig uttala både cze-, och sze-ljud, för att inte tala om det mystiska överstrukna L-et
  • inte svensk folkdräktNär jag dansade kring midsommarstången eller granen hade jag på mig folkdräkt med fladdrande band och paljettbroderad sammetsväst.
  • Jag fick höra spännande berättelser om en farmor som satt i fängelse för sina åsikter, och jag hade en mormor som kring 1980 fick använda ransoneringskuponger när hon skulle handla mat.*
  • Till jul dukades en extra tallrik fram (om en Nödställd Främling skulle dyka upp) och på vår julmeny fanns alltid rödbetssoppa med små degknyten, ”öron”, som vi fick äta försiktigt, försiktigt för att inte spilla.

 Så när jag kallar mig svensk med utländskt påbrå, är det inte för att jag skäms utan för att det är sant. Med mer högtidliga ord skulle jag uttrycka det som att jag är integrerad, inte assimilerad, upptagen i en gemenskap inte isolerad i min historia.

Skämt från slutet av 70-talet:

En kvinna går in i en affär:
”Är det här som det inte finns kött?”
”Nej, det är i nästa butik. Här har vi inte bröd.”
 
Annonser

10 responses to “”Vi blattar måste hålla ihop”

  1. Jag gillar också fack. Kanske är det en killgrej? När det passar (inte sällan i diskussioner om nationalism) kan jag med illa dold triumf påpeka att jag trots allt inte är svensk medborgare. ”Svensk med utländskt påbrå” är emellertid något jag aldrig rubricerat mig som. Jag har väl (kanske är det en generationsgrej, jag är född -62) alltid betraktat mig som lite överstatlig sådär. Min nationalism är en rent filosofisk sak. Jag har helt enkelt tänkt till och kommit på att jag och hela min sort/generation har haft fel. Nationalstaten är en bra idé. Och troligen själva förutsättningen för en fungerande demokrati. Alltså tror jag lillasyster har rätt här :-)…

    Pappan

    • Hej Pappan!
      Tack för dina många och intressanta kommentarer. Jag läser och begrundar… Just nationalismen och nationalstaten håller jag inte med om, där är jag ganska övertygad. Det är ju i sig ett intressant ämne för ett inlägg (återkommer senare), men tills dess kanske du vill läsa min påbörjade definitionslista? Vore kul att höra vad du har att tillföra.

  2. Jakob Heidbrink

    Men är det ett problem?

  3. Pingback: Burka – att synas eller inte synas? | Hjälp, min syster är Sverigedemokrat!

  4. Jakob Heidbrink

    Jag är förstagenerationsinvandrare med turen att ha ett modersmål som är mycket nära svenskan, och jag älskar fack. De möjliggör nämligen för mig att hoppa in i just det fack som jag för närvarande anser passa mig bäst. Jag är invandrare när det passar mig – i synnerhet när någon student till mig försöker att spela rasistkortet för att få mig höja betyget eller ge någon annan förmån. Jag är svensk när det passar mig – i synnerhet när jag tycker att det här landet (som jag självvalt bor och lever i) har dumheter för sig. Jag är jurist när det passar mig – när vill att andra skall lyssna på mig när jag förklarar juridiska sammanhang. Jag är simpel medborgare när det passar mig – när jag exempelvis kritiserar juristkollektivet. Fack är underbara!

    Problemet är väl bara fack som man stoppas i, snarare än att man själv hoppar i dem efter behag och lämplighet. Det jag gör i dessa lägen är att öppna alla andra fack som passar mig också och förvilla motståndaren när jag som gubben i lådan hoppar ur en mängd fack samtidigt.

    Att vara invandrare – och tydligen också att vara barn till invandrare – betyder ett visst utanförskap. Men varför är detta utanförskap så dåligt?

    • @ Jakob H -> Så som du beskriver egen, medveten användnig av fack kan jag bara hålla med. Det du säger i näst sista stycket,

      ”Problemet är väl bara fack som man stoppas i, snarare än att man själv hoppar i dem efter behag och lämplighet.”

      är tyvärr vanligare tror jag.

    • Tack för att nytt uppslag på inläggsämne…

  5. Det är så härligt och roligt att läsa det här. Särskilt med tanke på vad du skrev i förra inlägget, om att vi resonerar så lika men drar så olika slutsatser. För ända fram till sista meningen är det som om jag hade kunnat skriva det själv. Skillnaden är väl mina definitioner av integration respektive assimilation där jag ser det första som en anpassning från såväl enskild individ som majoritetssamhälle till varandra och det senare som en enkelriktad anpassning av individ till majoritetssamhället (utan att för den skull göra avkall på sitt ursprung eller fråntas grundläggande rättigheter som många tycks tro).

    Hur som helst, jag definierar mig själv – i de fall någon tvingar mig sätta en ”etikett” på mig själv – också som svensk med utländsk bakgrund. För utan att tveka känner jag att Sverige är mitt hemland och att det är svensk jag är. Samtidigt delar jag ju de härliga minnen och traditioner som våra föräldrar gett oss, och de är en del av mig lika mycket som Ronja Rövardotter, blåsippor och brännmaneter på västkusten.

  6. Caroline Ekman

    Mycket fin distinktion, mycket subtilt skildrat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s